Filmfestivalen 2013

(A Liar’s autobiography – The untrue story of Monty Python’s Graham Chapman), Självuthängningsanimationsmockumentär från Storbritannien 2012

Graham Chapman hann tre år innan sin död skriva en inte heltigenom sann självbiografi och läsa in den på band. Därför kan han tillhandahålla berättarrösten i den av 15 olika studior animerade filmatiseringen av hans liv.

Det var förstås ett måste för en pythonofil som jag, eller för all del alla pythonofiler därute, att se denna rulle. Pythonskt absurd och Chapmanskt lakonisk bjuder den på en berg-och-dalbanetur av olika animationsstilar och kvalitet. Vissa passager är lite sega, lite ‘get on with it!’, vissa är absurt komiska, vissa är tänkvärt symboliska.

Favoritdelarna är nog den glättigt animerade ‘Sit On My Face’-dansen samt Chapmans kamp mot alkoholism, skildrad genom en absurd rendering av den klassiska Monty Python-sketchen Colin “Bomber” Harris vs Colin “Bomber” Harris.

Årets ojämnaste, men ändå kanske nödvändigaste film.

4 pipor av 6

(Electrick children), Popochrockmormonromcom från USA 2012

När Rachel fyller 15 kommer hon för första gången i kontakt med en kassettbandspelare, och med den pop och rock. Ungefär samtidigt blir hon gravid, och allt detta får hennes mormonska klan att bli förfärade. De arrangerar ett giftermål, men hon är övertygad om att det är mannen som sjunger på bandet som per helige-ande-metod är barnets far, och ger sig av för att finna honom, och därmed rentvå sin bror, som familjen tror är den som legat med Rachel.

Jag satte mig och förväntade mig ett starkt drama om mental, fysisk och ev sexuell misshandel i en religiös kult, men fick istället se en trivsam liten romcom om en ung kvinnas stapplande steg in i vuxenlivet och världen utanför hennes inskrankta samhälle. Julia Garner i huvudrollen fångar Rachels naiva oskyldighet och nyfikenhet perfekt, och filmens övriga karaktärer är förvånansvärt älskvärda, särskilt mamman och den högst otippade pappan. I avdelningen Hey, it’s that guy! hittar vi Libby från Lost och Fantomen. Schysst symbolik och en fråga som aldrig riktigt får ett svar är andra ingredienser i denna trivsamma bagatell.

4 kassettband av 6

(Shesh peamim), Sexutnyttjanderendering från Israel 2012

Gili har bytt skola, känner sig socialt utanför och börjar nyttja sin sexualitet för att komma in i gemenskapen. Killarna nappar förstås, och de sexuella spelet blir allt grövre.

Gränsen mellan ömsesidigt medgivande och sexuellt ar sällan varit så här suddig på film. Gili förklarar för sina väninnor att det är hon som utnyttjar killarna snarare än tvärtom, och emellanåt får man känslan av att hon tror på det själv. Det är närgånget och intensivt, men i slutänden något segdraget.

3 handjobb av 6

(Kon-Tiki), Gupptäcktsfärd från Norge 1950

1947 ger sig Thor Heyerdahl ut på en balsaflotte över Stilla Havet för att bevisa sin tes att Polynesien befolkades från Sydamerika. I denna dokumentär agerar äventyraren själv ciceron till de bilder som filmades av besättningen själva under den 101 dagar långa expeditionen.

På lättfattlig norsk-svenska guidar den gänglige antropologen tittaren med smittande entusiasm. Utan omsvep och med intressanta bilder tas hen med i ett episkt äventyr, och det är kul och underhållande mest hela tiden.

Farhågorna om att det skulle låta som en äppelkäck SF-journalfilm slås snabbt ur hågen. Detta är med största sannolikhet den bästa filmen om balsaflottar korsandes Stilla Havet som visas på denna festival.

5 hjälpsamma papegojor av 6

(Berberian Sound Studio), Audiothrillerdramedi från Storbritannien 2012

Gilderoy är brittisk ljudtekniker och kommer till Italien på 70-talet för att lägga ljudet till B-skräckfilmer. Att hantera osympatiska förmän, arroganta regissörer och lata sekreterare är inte riktigt hans paradgren, och han inbillar snart vara delaktig i de rysare han tvingas jobba med.

Med fantastiskt ljud, utsökta rollprestationer och en historia som är allt annat än lättfattlig blir BSS en intresseväckande och bisarr film, lite Lynchsk. Cosimo Fusco i rollen som obehaglige studiochefen Francesco är strålande, och den återhållsamme Toby Jones är som brukligt bra. Det är lite upp och ner med underhållningsvärdet, även om intresset aldrig falnar. Mind-screw och svart komik i en lite ojämn historia.

4 meloner av 6

(No), Ickedokumentär från Chile 2012

Tack vare internationella påtryckningar går Pinochetregimen 1988 med på att låta demokratiska val avgöra om han ska få sitta kvar vid makten åtta år till (ja-sidan, Sí) eller ej (nej-sidan, No). Formellt får vardera sidan en kvarts TV-tid varje dag under den 27 dagar långa kampanjtiden, men så klart har regimen all övrig tid att tillgå. Gael García Bernal spelar reklammakaren René Saavedra som leder No-kampanjens tevesnuttar.

Med 80-talets VHS-estetik fås en närmast dokumentär känsla, och skådisarna, med Bernal i förstaledet, övertygar. Kanske hade det kunnat vara intensivare, med mer fokus på regimens förtryck, men å andra sidan funkar de personliga påtryckningar René Saavedra utsätts för mycket bra. Lite rappare tempo hade nog inte skadat, dock.

4 mimare av 6

(Spring breakers), Sexvålddrogspiral från USA 2012

Fyra college-tjejer vill fara på spring break i Florida, men pengarna räcker inte till. De bestämmer sig då för att råna en närbutik, och snart släpper deras moraliska hämningar. Knark, bara bröst, sprit, våld och snabba bilar blir vad som väntar dem i America’s Wang (fast de föredrar The Sunshine State).

Förväntar man sig nåt slags pubertal Amarican Pie blir man besviken i Harmony Korines speedade berättelse. Grynig, skakig handkamera under festscenerna, narbilder på bröst och rutmagar i beachscenerna och allmänt desorienterad dramaturgi ger känslan av att vara i händelsernas centrum. Denna känsla av rotlöshet och obehagligt identitetssökande förstärks av en splittrad och upprepande kronologi. Ljus- och färgsättning är briljant.

Motivationen saknas dock till viss del; vad är det som får tjejerna att välja att gå djupare ner i träsket?

Tjejernas meddelanden hem till föräldrar o likn är smarta omskrivningar: de ljuger ju inte när de säger att de har kul, att alla är så öppna och tillmötesgående här och att de träffat livslånga vänner (sagt i voice-over precis innan ‘vännerna’ mejas ner). Och visst är det kul att se präktiga disney-töser som Vanessa Hudgens och Selena Gomez i dessa typer av roller (även om Hudgens kanske skakade av sig disneyprinsessemanteln iom Sucker Punch).

4 neonbikinis av 6

(Final cut – Holgyeim es uraim), Celluloidcollageromcom från Ungern 2012

Man möter kvinna, tycke uppstår. Kvinnas ex blir arg, slagsmål uppstår. Man vinner, bröllop sker. Man jobbar, kvinna blir gravid utan mans vetskap, missförstånd uppstår. Man drar ut i krig, kvinna blir ledsen. Man blir kritiskt sårad, förmodat död, kvinna blir djupt deprimerad. Man vaknar ur koma, far hem. Kvinna och man återförenas.

Vi har sett det tusen gånger förr. Och det tar Györgi Pálfi fasta på och klipper ihop massvis med scener från mer eller mindre klassiska filmer, med Rita Hayworth, Cameron Diaz, Liv Ullman, Winona Ryder m fl som kvinnan, Clark Gable, Harrison Ford, Humphrey Bogart, Charlie Chaplin m fl som mannen, Peter Lorre, David Prowse, Charles Bronson m fl som ex-fästmannen och Maggie Smith, Frank Oz m fl som kvinnans mor.

Det är väldigt snyggt ihopklippt och för en filmnerd är det en kul utmaning att känna igen så många filmer, skådespelare och karaktärer som möjligt. Det är även en betraktelse av könsrollerna i 1900-talsfilmen, där kvinnan ofelbart är passiv, och bara har sitt utseende att gå på, medan mannen är aktiv och tar initiativ. Kvinnan stannar hemma medan mannen jobbar. Rasrollerna belyses också: Som svart fick man sällan eller aldrig rollen som försteälskare, och vad jag kan se gestaltades mannen bara av två män av färg.

För extra geek-poäng kan jag konstatera att Star Wars används flitigt, men alla klipp från galaxen långt, långt borta är uteslutande från Empire.

5 klipp av 6