Filmfestivalen 2013

Bästa regi, nominerade:

Peter Strickland, Berberian Sound Studio

Martin Laroche, Les manèges humains

Peter Greenaway, Goltzius and the Pelican Company

Margarethe von Trotta, Hannah Arendt

Kathryn Bigelow, Zero Dark Thirty

Bästa kvinnliga huvudroll, nominerade:

Barbara Sukova, Hannah Arendt

Klarysa Aurelia Raditya, Kebun binatang

Jessica Grabowsky, 8-Pallo

Julia Garner, Electrick children

Bästa manliga huvudroll, nominerade:

Riz Ahmed, The Reluctant fundamentalist

John Hawkes, Arcadia

Sebastián Ayala, La pasión de Michelangelo

Ali Suliman, L’attentat

Bästa biroll, nominerade:

Cosimo Fusco, Berberian Sound Studio

Billy Connolly, Quartet

Pauline Collins, Quartet

Kevin Corrigan, Supporting Characters

Jason Clarke, Zero Dark Thirty

Bästa långfilm, nominerade:

Kapringen

Goltzius and the Pelican company

Momo e no Tegami

Hannah Arendt

Zero Dark Thirty

(Vinnare avslöjas långt nedan)

och i vanlig ordning, helt sonika årets….

.…skurk: Niels Arestrup, À perdre la raison

.…manus: Ronald Harwood, Quartet

….kortfilm: I princip bris

….scenografi: Goltzius and the Pelican Company

….bottennapp: Kassett

….besvikelse: Grandma Lo-Fi; hade verkligen höga förväntningar på den

….biograf: Draken (för personalens skull, och i viss mån duken, salongen, ljudsystemet, stolarna…)

….väder: Från kallt och krispigt till grått och trist och grus

….tema: Fäder som mist sin äkta hälft

….träsmak: Artisten

….fan att jag inte lyckades se den: First comes love

….vinjettfilm: Draken the prequel

….animerade: Momo e no Tegami

….foto: Reoshian soseol

….bristvara: Fullpoängare och nullpoängare

….mest ojämna: A Liar’s autobiography – The untrue story of Monty Python’s Graham Chapman

….framtidslöfte: Gina Piersanti

….bör man nog fånga på bio: Den Gröna Cykeln

….läsning: Programmet och Stark av Ben Elton

….bästa plats: Mitt på raden vid andra lampan, Draken

….musik: Io e te

….jag mötte Lassie: Roy A satt på den för personal öronmärkta platsen. Jag bad honom vänligt men bestämt att flô sig.

….dokumentär: Kon-Tiki

….mest GFF 1992-2004: Som du ser meg

….Skarsgård: Gustav, i skägg, på flotte

….flitigaste skådis: Fares Fares. Visserligen var Anna Åström och Peter Eggers också med i vinjettfilmen, men Fares Fares var dessutom med i Zero Dark Thirty

….färdmedel: Balsaflotte

Och vilka vann, då? Jo:

Bästa regi: Peter Greenaway, Goltzius and the Pelican Company

Bästa kvinnliga huvudroll: Barbara Sukova, Hannah Arendt

Bästa manliga huvudroll: Riz Ahmed, The Reluctant fundamentalist

Bästa biroll: Billy Connolly, Quartet

Bästa långfilm: Hannah Arendt

Och med detta, farväl fina filmfestival!

FIN.

(Puhdistus), Förtryckföljetong från Finland 2012

I nutidens Estland hittar Aliide, en gammal gumma, en halvt medvetslös ung kvinna på sin gård. Det visar sig vara Aliides systers dotterdotter Zara, och sättet på vilket hon har tvingats fly och gömma sig från sin hallick påminner Aliide om sin egen uppväxt i Estland när Sovjet grep makten.

Det är på ett sätt samma historia som berättas i två olika epoker: Hur folk med makt förtrycker och förnedrar och tvingar folk till underkastelse eller flykt.

Det är även två helt olika filmer i en: Delarna som utspelar sig i nutid är fylld av dåliga skådespelare, pinsamt överdrivna karaktärer (hallicken är en sån karikatyr att man nästan skäms) och allmänt effektsökande, obegripligt våld. Delarna som utspelar sig under sovjeteran är välspelade, obehagligt berättade med en hel del riktigt starka scener och med intressanta karaktärer.

Det är tveksamt om det var med avsikt som de bägge tidsplanen håller så skild filmisk kvalitet, men även om det var det så begriper jag inte riktigt varför.

Lyckligtvis utspelar sig en stor majoritet av filmen i sovjet-epoken, varför den når ett klart godkänt slutbetyg.

3 gömslen av 6

(A perdre la raison), Efterhängsenhetstragedi från Belgien 2012

Murielle och Mounir ska börja sitt liv tillsammans. Mounirs adoptivfar, som adopterade honom för att ge honom möjlighet till belgiskt medborgarskap, insisterar på att vara delaktig i parets, och sedermera parets barns liv. Beroendeställningen han sätter dem i blir till slut för mycket för Murielle.

Utan att det händer särskilt mycket finns här hela tiden en krypande känsla av obehag. Doctor Pinget (adoptivfadern) är subtilt hotfull utan att någon inser det; inte ens Murielle som anar att något är på tok, men som inte kan sätta fingret på vad.

Vi vet slutet från början, men vägen dit berättas under filmens gång, och det är inte kul.

4 likkistor av 6