Filmfestivalen 2013

(It felt like love), Tonårstvåsamhetstravande från USA 2013

Tonåringen Lila har en bästis som ständigt kelar med sin kille, och Lila känner sig tafatt utanför. Hon vill också ha sexuell erfarenhet och börjar uppvakta en äldre kille. Hennes frustration och utanförskap gör henne allt mer desperat och självdestruktiv.

Kameraspråket påvisar Lilas känslor, med flackande närbilder och fokus på det ytliga. Utan att gräva ner sig för djupt i en total emotionell avgrund skildrar regissör Eliza Hittman tonårens våndor med en försiktig distans. Gina Piersanti gör ett mycket bra jobb i huvudrollen, men en del av de andra birollerna känns lite omotiverade och/eller endimensionella.

Snygg bookending, dvs återkoppling av första scenen med sista.

4 dansare av 6

(Terumae romae), Temporalsanitetsromcom från Japan 2012

I Hadrianus’ Rom, på 130-talet AD, jobbar Lucius Modestus som badhusarkitekt, och han tar sitt jobb på fullaste allvar. Dock känner han att hans innovativitet falnar, men hamnar av outgrundlig anledning i nutidens Japan, en kultur som i likhet med gamla Rom har en förkärlek för alla sorters bad. Han tar med sig idéerna och intrycken han får när han kastas tillbaka till sin egen tid, och blir snart åter en firad badhusarkitekt och vinner kejsar Hadrianus’ gunst.

Det känns lite underligt att se ett väl uppbyggt antikt Rom, befolkat av kaukasiska statister, fast med japaner i de bärande rollerna, talandes japanska. Fast det förstås, egentligen inte mer underligt än alla de gånger man hört engelska bland kolonner och Collosseum….

I vilket fall som helst, här är det kulturkrockar och kulturomkörningar, med mängder av skratt, lite historielektion och på köpet en väldigt trivsam liten kärlekshistoria om den kämpande mangakonstnären Mami, som tycks vara den fasta punkt som drar Lucius till nutidens Japan varje gång. Första halvtimmen är en skrattkavalkad och filmen är och nosar på ett ännu högre betyg, men efter ett tag blir det lite segdraget, innan filmen lyfter en aning när trådarna mot slutet knyts ihop.

4 luftbubbleblåsande slavar av 6

(Momo e no Tegami), Traumahanteringsallegori från Japan 2011

Efter pappans död flyttar Momo och hennes mamma ut till en liten ö i skärgården. Till sin hjälp att komma över sin makes död försöker mamman hålla humöret uppe och hitta ett nytt jobb, vilket tyvärr innebär att Momo ofta lämnas ensam med sin melankoli. Som tur är får hon oväntad hjälp av en trio vanartiga skyddsdemoner.

I samma stil som Miyazagi tecknas denna finstämda och fartfyllda historia upp med utsökt animationskonst. Det är gripande och komiskt, tårfyllt och spännande, och egentligen mest riktat till barn. Icke desto mindre kan vuxna också uppskatta denna osentimentala pärla om ett barns saknad efter sin pappa och hur mor och dotter till slut finner tröst hos varandra. Det skadar förstås inte att Mame, den minste, och av allt att döma lätt stenade, skyddsdemonen är en ohelig blandning av Gollum och Michael Jackson.

5 droppar av 6