Filmfestivalen 2013

(Electrick children), Popochrockmormonromcom från USA 2012

När Rachel fyller 15 kommer hon för första gången i kontakt med en kassettbandspelare, och med den pop och rock. Ungefär samtidigt blir hon gravid, och allt detta får hennes mormonska klan att bli förfärade. De arrangerar ett giftermål, men hon är övertygad om att det är mannen som sjunger på bandet som per helige-ande-metod är barnets far, och ger sig av för att finna honom, och därmed rentvå sin bror, som familjen tror är den som legat med Rachel.

Jag satte mig och förväntade mig ett starkt drama om mental, fysisk och ev sexuell misshandel i en religiös kult, men fick istället se en trivsam liten romcom om en ung kvinnas stapplande steg in i vuxenlivet och världen utanför hennes inskrankta samhälle. Julia Garner i huvudrollen fångar Rachels naiva oskyldighet och nyfikenhet perfekt, och filmens övriga karaktärer är förvånansvärt älskvärda, särskilt mamman och den högst otippade pappan. I avdelningen Hey, it’s that guy! hittar vi Libby från Lost och Fantomen. Schysst symbolik och en fråga som aldrig riktigt får ett svar är andra ingredienser i denna trivsamma bagatell.

4 kassettband av 6

(Shesh peamim), Sexutnyttjanderendering från Israel 2012

Gili har bytt skola, känner sig socialt utanför och börjar nyttja sin sexualitet för att komma in i gemenskapen. Killarna nappar förstås, och de sexuella spelet blir allt grövre.

Gränsen mellan ömsesidigt medgivande och sexuellt ar sällan varit så här suddig på film. Gili förklarar för sina väninnor att det är hon som utnyttjar killarna snarare än tvärtom, och emellanåt får man känslan av att hon tror på det själv. Det är närgånget och intensivt, men i slutänden något segdraget.

3 handjobb av 6

(Gaigimet), Skönhetshets från Georgia (the country) 2012

I en skönhetstävling försöker ett antal kvinnor koras till miss Mother Georgia. Det tycks som om tävlingen ska gå ut vem som är mest värdig mor, med talanger som att laga mat och ta hand om barn. Det visar sig dock att det som vanligt bara är tits’n’asses som gäller.

Det är en samling färgstarka karaktärer som ställer upp i tävlingen, och det är upplyftande att de inte är helt stereotypa: Troféfrun till den rike politikern är inte en manipulativ bitch, violinisten är inte själfull och timid osv. Tävlingsledaren är däremot den klyschiga mansgrisen man kan vänta sig, och tonårspojkarna i publiken är helt ‘visa pattarna (så får du popcorn)’. Således skildrar filmens verklighet samma unkna misogynism som tävlingen i sig.

Är filmen bra, då? Visst, men de hade kunnat ta ut svängarna bra mycket mer.

3 änglar av 6

(Arcadia), Uppväxtroadmovie från USA 2012

En far och hans tre barn (en storasyster på 15, en lillasyster på 12 och en lillebror på 10) far genom landet till faderns nya jobb, och förhoppningsvis ett återförenande med mamman i California. Under resans gång bubblar konflikterna upp till ytan.

Inspirerat spel av de unga skådisarna, uppbackade av en John Hawkes i god form som den labile men välmenande pappan, innebär att den här jordnära amerikanska indien blir mer än sevärd. Ryan Simpkins som yngsta dottern Greta är ett framtidslöfte. Lågmält och trovärdigt presenteras en familj i icke-norénskt förfall, men lite mer drama hade inte skadat.

3 not-so-grand canyons av 6