Jag älskar film. Jag älskar festivaler. Jag älskar min hemstad Göteborg. Jag är hyfsat internationell. Således vore det helt rimligt att jag skulle älska Göteborg International Film Festival. Vilket jag gör. Och alltså bloggar jag från biograferna.
(Amma Lo-fi), Hemmastudiodokumentär från Island 2011
Sigridur är 80 år och har sedan hon var 70 spelat in bortåt 60 CD:s mha synthezisers, kassettbandspelare och saker hon har i hemmet, tex vispar, folie och vattenkranar. Detta är historien om henne.
Lo-fi sa Bill. Lågbudget sa Bill. Med skakig och grynig kamera skildras den entusiastiska gummans artistiska ambitioner. Det är, ärligt talat, hellre än bra, och filmen blir därefter.
2 collage av 6
Förfilm: Bortkopplad, 3 före dig i kön av 6
(Taped), Korruptionsaction från Nederländerna 2012
Johan och Saar är på semester i Argentina för att försöka återuppväcka gnistan de hade när de var där på smekmånad för 15 år sedan. På vägen tillbaka råkar de bli vittne till, och filma, hur en polis skjuter ihjäl en man på öppen gata. Snart jagas de genom Buenos Aires av de korrupta snutarna.
Det börjar som ett drama om ett par med relationsproblem, men övergår snart till ren action. Det är mycket täta och intensiva actionscener, filmade med handkamera i stil med filmens videotema. Det blir spännande, men även lite väl många gånger som paret lyckas undkomma med en hårsmån bara för att snart bli fångade igen.
Mot slutet läggs dock ytterligare ett krokben för deras flyktförsök, då Saar hamnar i chock och det sänds en stilig call-back till filmens första 20 minuter.
4 minneskort av 6
(Quartet), Operagerontokomedi från Storbritannien 2012
På Beecham’s retirement home bor idel gamla musiker. Varje Verdis födelsedag hålls en välgörenhetsgala, och detta år hoppas man kunna återförena den kvartett solister som gjorde succé med Rigoletto för många herrans år sen. Det visar sig dock lättare sagt än gjort, ty tenoren har fortfarande inte kommit över sopranen som krossade hans hjärta, och sopranen i sin tur har lagt stambanden på hyllan, övertygad om att åldern tagit ut sin rätt på hennes sångförmåga.
Dustin Hoffman regisserar en fullständigt briljant ensemble av den finaste brittiska skådespelareliten med Dame Maggie Smith i spetsen. Levnadsglada åldringar visar att man kan ha det underbart även på livets eftermiddag, och musiken är naturligtvis exceptionell. Fantastisk dialog och färgstarka karaktärer förgyller denna pärla, och en speciell eloge går till Billy Connolly, Pauline Collins och Michael Gambon i utsökta biroller.
Extra bonus till alla andra småroller, vilka spelas av folk från brittisk musikhistoria; dirigenter, solister, rockstjärnor osv, vilka även får bild och bildtext i eftertexterna.
5 partitur av 6
(La pasión de Michelangelo), Mirakeldrama från Chile 2012
I Pinochets Chile 1983 får en 14-årig föräldralös pojke syner av jungfru Maria, och alla i trakten samlas för att höra vad de tror hon har att säga. Samtidigt som kyrkan försöker avgöra om det är äkta mirakel eller ej, passar regimen på att utnyttja folks godtrogenhet till att få det till att helgonet stödjer Pinochet.
Baserad på en verklig händelse (verklig så till vida att mängder av människor faktiskt trodde på detta) och med trovärdigt agerande och kamera i dokumentär stil dras man genast med i historien. Än en gång visar religionen sin fula nuna, denna gång genom att göra som religion gör, dvs använda folks okunskap till att utöva makt. Att allt inte står rätt till med den unge hallucinatorn framgår tydligt, och inte blir det bättre att både kyrkan och regimen utnyttjar honom.
Intressant nog är den enda vettiga karaktären, förutom den ateistiske fotografen som är väl medveten om att det hela är en bluff kombinerat med masshysteri, är prästen som är på plats för att undersöka de påstådda miraklernas legitimitet. Sevärd från start till mål.
5 idoler av 6
(Sort hvid dreng), Albinodokumentär från Danmark 2012
I delar av Afrika tror vissa att kroppsdelar från folk med albinism har magiska krafter, och de jagas därför av hänsynslösa prisjägare. Inte nog med det, deras ljusa hy och dåliga syn gör dem till måltavlor för folkets fördomar, och solen är en ständig och skoningslös fiende. I denna dokumentär skildras ett år i Shidas liv, där han haft tur att få plats på ett internat i Tanzania.
En fluga-på-väggen-dokumentär, där man med närgången bildkomposition och väl designat ljudskap får historien berättad genom Shida. Hans ansiktsuttryck berättar allt, även om han knappt kan ett ord engelska. Rörande och finstämt, men lite segt i början. Som väl är blir Shida mer uttrycksfull ju längre tiden går och ju bättre han lär känna filmteamet, varför denna korta lilla pärla blir klart sevärd.
4 Ivan Lendl-kepsar av 6
Förfilm: Freia och Wannabe-indianerna, 3 ex-fröken Sverige av 6
(Les Manèges Humains), Mockumentär från Canada 2012
Sophie är filmstudent som sommarjobbar på ett kringresande tivoli. När föreståndaren ber henne göra en dokumentär om karnevalslivet så nappar hon direkt. Snart får dock dokumentären en annan ton när minnen från förr avslöjas.
I början är det trivsamt och skojigt, och man får nästan lust att testa på att bli carny själv. Men intervjufrågorna glider ifrån pariserhjulsskötande och bollkastarföreståndande och mer mot det personliga, med fokus på sex. Vi anar redan från början att Sophie inte har en helt normal inställning till det, och det visar sig att det har med hennes uppväxt i Afrika att göra. Efter en mycket obehaglig scen ställs allt på sin spets, och hon använder kameran som ett verktyg för att konfrontera sin barndom. Det blir starkt och närgånget, och att använda mockumentärformatet till något annat än komedi eller skräck är ovanligt, och blir i alla fall här effektivt.
4 ballonger av 6
(Ronal Barbaren), Fantasyslapstickpastisch från Danmark 2012
I ett fjärran land i en svunnen tid bor en stam barbarer; alla lika muskulösa och skickliga i strid, villiga och redo att gripa till vapen så fort tillfälle ges. Alla utom bengeten Ronal, vill säga. Han drömmer inte om stordåd med svärd och sköld, men tvingas motvilligt på ett farofyllt uppdrag att rädda sina tillfångatagna stamfränder och hämnas sin onkel.
Det är numera inga tekniska eller finansiella hinder för tom små studior i Danmark att skapa visuellt fulländade 3D-animationer i klass med Toy Story & Co.
Hur Ronal funkar med originalrösterna på danska är svårt att säga, men den amerikansk-engelska dubbningen lämnar en del övrigt att önska. Under-bältet-humor, steretypa läderbögar, fjolliga alver och ett till synes fritt svävande pungfodral bidrar till att denna parodi på fantasyfilmer som LotR och Conan är tämligen prepubertal. Icke desto mindre blir man skamset underhållen, särskilt när man noterar geek-blinkningar som t ex: Kärran läderorcherna transporterar sina tillfångatagna barbarer i liknar de skrot- och droidtransporter Jawas har på Tatooine, Alvernas hjälmar är rätt från Ngila Dicksons design, Amazon-stammen kör med en death-by-snu-snu-variant, visdomens bok tycks ha ett kapitel om en mäktig magisk ring, ett och annat Wilhelm scream hörs osv osv. Mindre kul är att de valt att ta med en bifigur som är som om Jack Black hade spelat Jar-Jar Binks.
Kul, men klyschigt.
3 g-strings av 6
(Supporting characters), Klippkomedi från USA 2011
Två bästa vänner och kolleger jobbar som klippare för små independentfilmer i New York. De försöker bolla excentriska regissörer, privatliv, flörtiga huvudrollsinnehaverskor, cyniska producenter och sin vänskap.
Med mycket snack, en del prat, massa konversationer och ett och annat samtal är detta en film som sätter tittaren som en fluga på väggen (eller kanske, på ett leaning on the fourth wall-manér, en ljudtekniker i rummet) så att man, för en liten stund i alla fall, får känna sig som om man jobbar med indie-film. Eller bor i NYC. Eller jobbar med indie-film i NYC. Det är småroligt mest hela tiden, och riktigt skoj ibland, utan att bli flåsigt eller flamsigt. Enkelheten kanske inte räcker till ett totalt toppbetyg, och det skulle inte skada med lite extra dramatik, men Supporting characters får ändå klart väl godkänt. Och i avdelningen Hey, it’s that guy! kan vi säga hej till Hannah Horvath, Hon från Be Kind Rewind och Prof. Professorson/Prof Sean Garrity.
4 påskägg av 6
(Dwae-ju-ui wang), Uppväxtvåldsanimation från Sydkorea 2011
Två skolkamrater återträffas efter 15 år. I långa tillbakablickar får vi följa deras skoltid, fylld av mobbning och förnedring, innan det blir dags att få till ett avslut på de traumatiska händelser som så har format deras liv.
Animationen är inte den bästa (vilket bl tar sig uttryck i att huvudpersonerna identifieras av deras specifika kläder, snarare än genom faktiska anletsdrag), och historien räcker inte för att fylla alla 97 minuterna. Det blir mycket upprepningar och mycket über-våld. Potentialen tas aldrig riktigt tillvara på, och det är lite för mycket ‘NOOOOOO’-situationer för min smak.
2 monster av 6
(Doch), Tonårskrimdrama från Ryssland 2012
I en rysk landsortsstad, som under ytan tycks vara utsatt för en seriemördare, bor Inna med sin pappa och lillebror. Hon har svårt att hitta sig tillrätta i tonårskrisandet, och när hennes nyfunna bästis faller offer för mördaren går allt åt pipsvängen.
Fokus i Daughter ligger, till skillnad från många andra seriemördarrullar, inte i polisens jakt på förrövaren, utan istället på hur det påverkar offrens jämnåriga i den lilla staden. På det sättet påminner det lite om Twin Peaks (inte minst iom inledningsscenen med ett inplastat, kvinnligt mordoffer vid en flodbank). Kargt, sammanbitet och grårealistiskt skildras Innas vedermödor, vare sig det är om faderns stränghet, att ta hand om sin lillebror i den döda moderns frånvaro, undvika att bli seriemördad eller hänga med i festprissande Maschas alkoholstinna svängar.
Återigen visar den religiösa fanatismen sin fula nuna, denna gång genom en seriemördares övertygelse om att hans gud har beordrat honom att döda alla som klär eller beter sig “syndigt”.
Det är dramatik på hög nivå, men lite för lite spänning.
Som halvt orelaterad fotnot kan nämnas att det ibland blev lite oavsiktligt komiskt/förbryllande eftersom översättningen till engelska uppenbarligen var gjord av en ryss med begränsade engelskakunskaper och ett lexikon, men det är knappast filmens fel.
4 kylskåp av 6
(Gozetleme Kulesi), Ensamhetsmisär från Turkiet 2012
Nihat jobbar ensam i ett vakttorn, spanandes efter ev skogsbränder; Seher jobbar som bussvärdinna. Händelser, eller avsaknad därav, för dem samman.
Tungt, deppigt, tragiskt. Eländes elände.
Gillar man sånt och inte är speciellt fortjust i dialog så är Watchtower en utmärkt film, för den är snyggt gjord med skicklig regi och bra skådespeleri. Själv tycker jag väl att man inte behöver råga misärmåttet så till den milda grad som regissör Pelin Esmer gör, och kanske krydda med lite mer handling.
2 tekoppar av 6
(Reoshian Soseol), Episodlittera från Sydkorea 2012
En ung författare försöker bli publicerad, men ingen tror på hans verk, kanske inte ens han själv. Men efter en mer eller mindre avsiktlig koma vaknar han upp i ett Korea som tagit hans böcker till hjärtat.
Meta. Inte bara fiskemetoden som skildras i filmens första scen, utan även det sätt på vilket filmen refererar till sig själv, till de fiktiva romaner filmen innehåller, och det faktum att filmen på många sätt är gjord som en bok, via sättet berättarröst och berättartext används. Detta gör att man som tittare/läsare tvingas vara uppmärksam. Jag, som är meta-buff i klass med Abed, gillar det, och det faktum att det är löjligt snyggt foto gör inte saken sämre. Med 2h20min blir det dock lite segdraget, även om filmen på sätt och vis börjar om, eller lägger en epilog eller nytt kapitel 1:45 in (och väljer tom att lägga delar av eftertexterna då). Sevärd, tänkvärd och välgjord, men lite för långsam.
4 björkar av 6
