Filmfestivalen 2013

(Puhdistus), Förtryckföljetong från Finland 2012

I nutidens Estland hittar Aliide, en gammal gumma, en halvt medvetslös ung kvinna på sin gård. Det visar sig vara Aliides systers dotterdotter Zara, och sättet på vilket hon har tvingats fly och gömma sig från sin hallick påminner Aliide om sin egen uppväxt i Estland när Sovjet grep makten.

Det är på ett sätt samma historia som berättas i två olika epoker: Hur folk med makt förtrycker och förnedrar och tvingar folk till underkastelse eller flykt.

Det är även två helt olika filmer i en: Delarna som utspelar sig i nutid är fylld av dåliga skådespelare, pinsamt överdrivna karaktärer (hallicken är en sån karikatyr att man nästan skäms) och allmänt effektsökande, obegripligt våld. Delarna som utspelar sig under sovjeteran är välspelade, obehagligt berättade med en hel del riktigt starka scener och med intressanta karaktärer.

Det är tveksamt om det var med avsikt som de bägge tidsplanen håller så skild filmisk kvalitet, men även om det var det så begriper jag inte riktigt varför.

Lyckligtvis utspelar sig en stor majoritet av filmen i sovjet-epoken, varför den når ett klart godkänt slutbetyg.

3 gömslen av 6

(A perdre la raison), Efterhängsenhetstragedi från Belgien 2012

Murielle och Mounir ska börja sitt liv tillsammans. Mounirs adoptivfar, som adopterade honom för att ge honom möjlighet till belgiskt medborgarskap, insisterar på att vara delaktig i parets, och sedermera parets barns liv. Beroendeställningen han sätter dem i blir till slut för mycket för Murielle.

Utan att det händer särskilt mycket finns här hela tiden en krypande känsla av obehag. Doctor Pinget (adoptivfadern) är subtilt hotfull utan att någon inser det; inte ens Murielle som anar att något är på tok, men som inte kan sätta fingret på vad.

Vi vet slutet från början, men vägen dit berättas under filmens gång, och det är inte kul.

4 likkistor av 6

(Berberian Sound Studio), Audiothrillerdramedi från Storbritannien 2012

Gilderoy är brittisk ljudtekniker och kommer till Italien på 70-talet för att lägga ljudet till B-skräckfilmer. Att hantera osympatiska förmän, arroganta regissörer och lata sekreterare är inte riktigt hans paradgren, och han inbillar snart vara delaktig i de rysare han tvingas jobba med.

Med fantastiskt ljud, utsökta rollprestationer och en historia som är allt annat än lättfattlig blir BSS en intresseväckande och bisarr film, lite Lynchsk. Cosimo Fusco i rollen som obehaglige studiochefen Francesco är strålande, och den återhållsamme Toby Jones är som brukligt bra. Det är lite upp och ner med underhållningsvärdet, även om intresset aldrig falnar. Mind-screw och svart komik i en lite ojämn historia.

4 meloner av 6

(No), Ickedokumentär från Chile 2012

Tack vare internationella påtryckningar går Pinochetregimen 1988 med på att låta demokratiska val avgöra om han ska få sitta kvar vid makten åtta år till (ja-sidan, Sí) eller ej (nej-sidan, No). Formellt får vardera sidan en kvarts TV-tid varje dag under den 27 dagar långa kampanjtiden, men så klart har regimen all övrig tid att tillgå. Gael García Bernal spelar reklammakaren René Saavedra som leder No-kampanjens tevesnuttar.

Med 80-talets VHS-estetik fås en närmast dokumentär känsla, och skådisarna, med Bernal i förstaledet, övertygar. Kanske hade det kunnat vara intensivare, med mer fokus på regimens förtryck, men å andra sidan funkar de personliga påtryckningar René Saavedra utsätts för mycket bra. Lite rappare tempo hade nog inte skadat, dock.

4 mimare av 6

(Spring breakers), Sexvålddrogspiral från USA 2012

Fyra college-tjejer vill fara på spring break i Florida, men pengarna räcker inte till. De bestämmer sig då för att råna en närbutik, och snart släpper deras moraliska hämningar. Knark, bara bröst, sprit, våld och snabba bilar blir vad som väntar dem i America’s Wang (fast de föredrar The Sunshine State).

Förväntar man sig nåt slags pubertal Amarican Pie blir man besviken i Harmony Korines speedade berättelse. Grynig, skakig handkamera under festscenerna, narbilder på bröst och rutmagar i beachscenerna och allmänt desorienterad dramaturgi ger känslan av att vara i händelsernas centrum. Denna känsla av rotlöshet och obehagligt identitetssökande förstärks av en splittrad och upprepande kronologi. Ljus- och färgsättning är briljant.

Motivationen saknas dock till viss del; vad är det som får tjejerna att välja att gå djupare ner i träsket?

Tjejernas meddelanden hem till föräldrar o likn är smarta omskrivningar: de ljuger ju inte när de säger att de har kul, att alla är så öppna och tillmötesgående här och att de träffat livslånga vänner (sagt i voice-over precis innan ‘vännerna’ mejas ner). Och visst är det kul att se präktiga disney-töser som Vanessa Hudgens och Selena Gomez i dessa typer av roller (även om Hudgens kanske skakade av sig disneyprinsessemanteln iom Sucker Punch).

4 neonbikinis av 6

(Final cut – Holgyeim es uraim), Celluloidcollageromcom från Ungern 2012

Man möter kvinna, tycke uppstår. Kvinnas ex blir arg, slagsmål uppstår. Man vinner, bröllop sker. Man jobbar, kvinna blir gravid utan mans vetskap, missförstånd uppstår. Man drar ut i krig, kvinna blir ledsen. Man blir kritiskt sårad, förmodat död, kvinna blir djupt deprimerad. Man vaknar ur koma, far hem. Kvinna och man återförenas.

Vi har sett det tusen gånger förr. Och det tar Györgi Pálfi fasta på och klipper ihop massvis med scener från mer eller mindre klassiska filmer, med Rita Hayworth, Cameron Diaz, Liv Ullman, Winona Ryder m fl som kvinnan, Clark Gable, Harrison Ford, Humphrey Bogart, Charlie Chaplin m fl som mannen, Peter Lorre, David Prowse, Charles Bronson m fl som ex-fästmannen och Maggie Smith, Frank Oz m fl som kvinnans mor.

Det är väldigt snyggt ihopklippt och för en filmnerd är det en kul utmaning att känna igen så många filmer, skådespelare och karaktärer som möjligt. Det är även en betraktelse av könsrollerna i 1900-talsfilmen, där kvinnan ofelbart är passiv, och bara har sitt utseende att gå på, medan mannen är aktiv och tar initiativ. Kvinnan stannar hemma medan mannen jobbar. Rasrollerna belyses också: Som svart fick man sällan eller aldrig rollen som försteälskare, och vad jag kan se gestaltades mannen bara av två män av färg.

För extra geek-poäng kan jag konstatera att Star Wars används flitigt, men alla klipp från galaxen långt, långt borta är uteslutande från Empire.

5 klipp av 6

(Kapringen), Piratthriller från Danmark 2012

Ett danskägt fraktfartyg är på väg via farvattnen utanför Somalia till Bombay, och kocken ombord ser fram emot att fara hem till Danmark och sin fru och dotter. Men så kapas skeppet av somaliska pirater, och rederiet tvingas inleda segdragna förhandlingar, samtidigt som besättningen måste utstå hemsk psykologisk terror.

När det kommer till pirataktiviteter i somaliska bukten finns inget svart och vitt, inga skurkar och hjältar. Alla är offer, och det skildrar Tobias Lindholm på ett effektivt sätt. Våldet och den fysiska brutaliteten är nedtonad. Det fokuseras mer på besättningens umbäranden, på företagsledningen hemma Danmark, som desperat försöker förhandla sig till en snabb lösning utan att för den skull ge piraterna chansen att öka sina krav, och på desperationen för de anhöriga. Ett starkt psykologiskt drama blir resultatet av denna angelägna film.

5 getter av 6

Förfilm: Gabriel och Lasermannen, 4 hållplatser av 6

(Io e te), Källarspel från Italien 2012

Lorenzo är uttråkad tonåring med ett lätt ansträngt förhållande till sin mor. När klassen far på skidresa låtsas han följa med, men bosätter sig istället i husets källare. Där rår han om sig själv, i alla fall tills dess hans missbrukande halvsyster dyker upp.

Det är snyggt, det är välspelat och det är alldeles utmärkt musik. Dessvärre händer det inte så mycket, men dialogen glimmar till ibland. Att Jacopo Olmo Antinori, som spelar Lorenzo, ser ut som Malcolm McDowell gjorde på Clockwork Orange-tiden, gör att man tappar fokus lite.

3 bältor av 6

(8-pallo), Knark-och-våldsmisär från Finland 2013Pike är en fd pundare som nyss kommit ut från fängelset, och vill nu inget hellre än att börja på ny kula med sin nyfödda dotter. När hennes ex, den grovt kriminelle Lalli, kommer tillbaka i hennes liv börjar helvetet om på nytt.

Finland, vinter, grovt missbruk och kriminalitet. Inte direkt sunshine and lollipops and happy trotting elves. Detta är tungt, hårt och misär på värsta nivå. I filmens första hälft är det det enda som sker, egentligen, varför underhållningsvärdet, om man nu kan tala om ett sådant, inte är på topp. Efterhand utvecklas dock historien, med en bitter men välmenande polis och hans unge kollega, som gör vad de kan, innanför och utanför lagens ramar, för att sätta dit Lalli på ena eller andra sättet. Då blir våldet och jävelskapet ett verktyg för att berätta historien, och blir på så sätt än mer påtagligt.

4 fixar av 6

(Mer eller mindre mann), Pinsamhetsrelation från Norge 2012

Henrik är ihop med Tone, och vuxenlivet ska börja på allvar, med villa, nytt jobb, barn och bil. Men Henrik har svårt att släppa sitt omogna beteende, framför allt under inflytande av sina gamla kompisar, vilket hotar parets relation.

Det börjar lite småkul, och man delar parets lätt naiva, tramsiga glädje. Men Henriks sociala oförmåga tar sig bisarra uttryck vars bakgrund inte riktigt förklaras, och ofta känner man sig lätt pinsam. Hur smarta, avkopplade Tone kan stå ut med jättebabyn Henrik förblir en gåta. Filmen har en kul scen där kompisgänget beter sig som vore de i en romcom.

3 squashracketar av 6

(The Reluctant fundamentalist), Xenofobikonsekvens från USA 2012

En välborgad pakistanier far till USA för universitetsstudier och blir senare framgångsrik ekonom på Wall Street. Efter 9-11 ändras omvärldens syn, och motvilligt flyttar han tillbaka till Pakistan, där han dras in i kretsar med djupt rotad fundamentalism.

Snyggt, välspelat (främst av Riz Ahmed i huvudrollen som Changez) och intressant uppbyggt drama om de faktorer som alla kan spela in i en människas beslut att frångå grundläggande mänskliga värderingar till förmån för fundamentala, vare sig det är inom finans eller religion.

Med en engagerande ramberättelse och intressanta tillbakablickar lägger Mira Nair, nästan helt utan pekpinnar, fram sin historia. Men, som ofta är fallet med filmer om islamistiska fanatiker är man lite väl rädd att trampa på för ömma tår.

4 fullkroppsvisitationer av 6

(Som du ser meg), Episoddramedi från Norge 2012

Vandaler har punkterat bildäcken på bilarna parkerade utanför en lägenhetslänga. En bil har dock klarat sig, och därför samåker tre kvinnor till sina åtaganden en dag. I tre parallella historier får vi följa: En sjuksköterska med kommunikationsproblem, en översättare med integritetsproblem och en kvinna vars mor vill skänka en miljon till sin svägerska snarare än till sina döttrar.

En väldigt schysst ramhistoria (författare spelar in en ljudbok där hon läser de tre berättelserna från sin bok) och snyggt foto är den huvudsakliga behållningen här. Endast en av trion öden griper tag, den om sjuksköterskan Lise och hennes motvilliga mentorskap. Övriga historier saknar schwung, och glimrar till endast då och då när döttrarna diskuterar definitionen av fattigdom. Genomgående gedigna skådespelarinsatser, dock.

3 klädesplagg inköpta i metropoler av 6

(Hannah Arendt), Retorikerretrospektiv från Tyskland 2012

Exiltyska skribenten, judinnan och filosofen Hannah Arendt erbjuder sig att för The New Yorkers räkning skriva en artikelserie om den nära förestående rättegången mot nazisten och krigsförbrytaren Adolf Eichmann. När en del av hennes analyser trampar på ömma judiska tår ställs hon mot väggen, både av gamla vänner och kolleger, men får även stöd från oväntat hall.

Margarethe von Trotta fick i är The Honorary Dragon Award för sin livsinsats inom filmen, och här visar hon med all tydlighet varför. Ett väl uppbyggt drama, kryddat med skratt, underbara kamerakompositioner och bitska, intelligenta repliker. Hela ensemblen är på alerten, och Barbara Sukova briljerar i titelrollen. En pragmatisk observation av det arv som nazismen lämnat efter sig, och som en idag medför ett dilemma i allt juderelaterat. von Trotta väljer inte sida själv, utan presenterar istället Arendt som hon faktiskt var; som en filosof och politisk tänkare vars lojalitet inte ligger hos sitt folk, eller sitt land, utan hos hennes vänner.

5 cigaretter av 6

(On suffocation, 6 Stora fiskar, I princip bris, Det knullande paret, Så här är det nu, Gabriel och Lasermannen, Äta lunch, Offerrollsretorik), Kortfilmskabelkompilation från Sverige 2012

Till Göteborg International Film Festival delas varje år ut kortfilmspriset Startsladden, och årets åtta nominerade tar upp ämnen som ätstörningar, sjörapporter och lasermän.

On suffocation, om hängning av homosexuella i icke namngiven teokrati, 3 snaror av 6

6 Stora fiskar, om erhållandet och sedermera lössläppandet av 6 stora fiskar, 3 fiskpinnar av 6

I princip bris, om en mans besök till alla Sveriges kustväderstationer från Koster till Bottenviken, 5 Konica Pops av 6

Det knullande paret, om ett mystiskt konstverk föreställande ett knullande par, 4 dödsbon av 6

Så här är det nu, om gamla människor som minns sin avlidne livspartner, 1 tv av 6

Gabriel och Lasermannen, om en far och hans son, och hur fadern blev skjuten och skadad av Lasermannen, 4 hållplatser av 6

Äta lunch, om en stödgrupp för ungdomar med ätstörningar, 4 köttbullar av 6

Offerrollsretorik, om kvinnligt uttryckssätt och manlig avsaknad därav, 3 generella osubstansiella påståenden av 6

GIFF:s publik gav priset till Gabriel och Lasermannen; själv menar jag att den solklara vinnaren (no pun intended) är I princip bris, av mina favoritkortfilmsskapare Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonsson.

Vilket ger ett medelsnitt på 3.375 kontakter av 6