Filmfestivalen 2013

Bästa regi, nominerade:

Peter Strickland, Berberian Sound Studio

Martin Laroche, Les manèges humains

Peter Greenaway, Goltzius and the Pelican Company

Margarethe von Trotta, Hannah Arendt

Kathryn Bigelow, Zero Dark Thirty

Bästa kvinnliga huvudroll, nominerade:

Barbara Sukova, Hannah Arendt

Klarysa Aurelia Raditya, Kebun binatang

Jessica Grabowsky, 8-Pallo

Julia Garner, Electrick children

Bästa manliga huvudroll, nominerade:

Riz Ahmed, The Reluctant fundamentalist

John Hawkes, Arcadia

Sebastián Ayala, La pasión de Michelangelo

Ali Suliman, L’attentat

Bästa biroll, nominerade:

Cosimo Fusco, Berberian Sound Studio

Billy Connolly, Quartet

Pauline Collins, Quartet

Kevin Corrigan, Supporting Characters

Jason Clarke, Zero Dark Thirty

Bästa långfilm, nominerade:

Kapringen

Goltzius and the Pelican company

Momo e no Tegami

Hannah Arendt

Zero Dark Thirty

(Vinnare avslöjas långt nedan)

och i vanlig ordning, helt sonika årets….

.…skurk: Niels Arestrup, À perdre la raison

.…manus: Ronald Harwood, Quartet

….kortfilm: I princip bris

….scenografi: Goltzius and the Pelican Company

….bottennapp: Kassett

….besvikelse: Grandma Lo-Fi; hade verkligen höga förväntningar på den

….biograf: Draken (för personalens skull, och i viss mån duken, salongen, ljudsystemet, stolarna…)

….väder: Från kallt och krispigt till grått och trist och grus

….tema: Fäder som mist sin äkta hälft

….träsmak: Artisten

….fan att jag inte lyckades se den: First comes love

….vinjettfilm: Draken the prequel

….animerade: Momo e no Tegami

….foto: Reoshian soseol

….bristvara: Fullpoängare och nullpoängare

….mest ojämna: A Liar’s autobiography – The untrue story of Monty Python’s Graham Chapman

….framtidslöfte: Gina Piersanti

….bör man nog fånga på bio: Den Gröna Cykeln

….läsning: Programmet och Stark av Ben Elton

….bästa plats: Mitt på raden vid andra lampan, Draken

….musik: Io e te

….jag mötte Lassie: Roy A satt på den för personal öronmärkta platsen. Jag bad honom vänligt men bestämt att flô sig.

….dokumentär: Kon-Tiki

….mest GFF 1992-2004: Som du ser meg

….Skarsgård: Gustav, i skägg, på flotte

….flitigaste skådis: Fares Fares. Visserligen var Anna Åström och Peter Eggers också med i vinjettfilmen, men Fares Fares var dessutom med i Zero Dark Thirty

….färdmedel: Balsaflotte

Och vilka vann, då? Jo:

Bästa regi: Peter Greenaway, Goltzius and the Pelican Company

Bästa kvinnliga huvudroll: Barbara Sukova, Hannah Arendt

Bästa manliga huvudroll: Riz Ahmed, The Reluctant fundamentalist

Bästa biroll: Billy Connolly, Quartet

Bästa långfilm: Hannah Arendt

Och med detta, farväl fina filmfestival!

FIN.

(Puhdistus), Förtryckföljetong från Finland 2012

I nutidens Estland hittar Aliide, en gammal gumma, en halvt medvetslös ung kvinna på sin gård. Det visar sig vara Aliides systers dotterdotter Zara, och sättet på vilket hon har tvingats fly och gömma sig från sin hallick påminner Aliide om sin egen uppväxt i Estland när Sovjet grep makten.

Det är på ett sätt samma historia som berättas i två olika epoker: Hur folk med makt förtrycker och förnedrar och tvingar folk till underkastelse eller flykt.

Det är även två helt olika filmer i en: Delarna som utspelar sig i nutid är fylld av dåliga skådespelare, pinsamt överdrivna karaktärer (hallicken är en sån karikatyr att man nästan skäms) och allmänt effektsökande, obegripligt våld. Delarna som utspelar sig under sovjeteran är välspelade, obehagligt berättade med en hel del riktigt starka scener och med intressanta karaktärer.

Det är tveksamt om det var med avsikt som de bägge tidsplanen håller så skild filmisk kvalitet, men även om det var det så begriper jag inte riktigt varför.

Lyckligtvis utspelar sig en stor majoritet av filmen i sovjet-epoken, varför den når ett klart godkänt slutbetyg.

3 gömslen av 6

(A perdre la raison), Efterhängsenhetstragedi från Belgien 2012

Murielle och Mounir ska börja sitt liv tillsammans. Mounirs adoptivfar, som adopterade honom för att ge honom möjlighet till belgiskt medborgarskap, insisterar på att vara delaktig i parets, och sedermera parets barns liv. Beroendeställningen han sätter dem i blir till slut för mycket för Murielle.

Utan att det händer särskilt mycket finns här hela tiden en krypande känsla av obehag. Doctor Pinget (adoptivfadern) är subtilt hotfull utan att någon inser det; inte ens Murielle som anar att något är på tok, men som inte kan sätta fingret på vad.

Vi vet slutet från början, men vägen dit berättas under filmens gång, och det är inte kul.

4 likkistor av 6

(A Liar’s autobiography – The untrue story of Monty Python’s Graham Chapman), Självuthängningsanimationsmockumentär från Storbritannien 2012

Graham Chapman hann tre år innan sin död skriva en inte heltigenom sann självbiografi och läsa in den på band. Därför kan han tillhandahålla berättarrösten i den av 15 olika studior animerade filmatiseringen av hans liv.

Det var förstås ett måste för en pythonofil som jag, eller för all del alla pythonofiler därute, att se denna rulle. Pythonskt absurd och Chapmanskt lakonisk bjuder den på en berg-och-dalbanetur av olika animationsstilar och kvalitet. Vissa passager är lite sega, lite ‘get on with it!’, vissa är absurt komiska, vissa är tänkvärt symboliska.

Favoritdelarna är nog den glättigt animerade ‘Sit On My Face’-dansen samt Chapmans kamp mot alkoholism, skildrad genom en absurd rendering av den klassiska Monty Python-sketchen Colin “Bomber” Harris vs Colin “Bomber” Harris.

Årets ojämnaste, men ändå kanske nödvändigaste film.

4 pipor av 6

(Electrick children), Popochrockmormonromcom från USA 2012

När Rachel fyller 15 kommer hon för första gången i kontakt med en kassettbandspelare, och med den pop och rock. Ungefär samtidigt blir hon gravid, och allt detta får hennes mormonska klan att bli förfärade. De arrangerar ett giftermål, men hon är övertygad om att det är mannen som sjunger på bandet som per helige-ande-metod är barnets far, och ger sig av för att finna honom, och därmed rentvå sin bror, som familjen tror är den som legat med Rachel.

Jag satte mig och förväntade mig ett starkt drama om mental, fysisk och ev sexuell misshandel i en religiös kult, men fick istället se en trivsam liten romcom om en ung kvinnas stapplande steg in i vuxenlivet och världen utanför hennes inskrankta samhälle. Julia Garner i huvudrollen fångar Rachels naiva oskyldighet och nyfikenhet perfekt, och filmens övriga karaktärer är förvånansvärt älskvärda, särskilt mamman och den högst otippade pappan. I avdelningen Hey, it’s that guy! hittar vi Libby från Lost och Fantomen. Schysst symbolik och en fråga som aldrig riktigt får ett svar är andra ingredienser i denna trivsamma bagatell.

4 kassettband av 6

(Shesh peamim), Sexutnyttjanderendering från Israel 2012

Gili har bytt skola, känner sig socialt utanför och börjar nyttja sin sexualitet för att komma in i gemenskapen. Killarna nappar förstås, och de sexuella spelet blir allt grövre.

Gränsen mellan ömsesidigt medgivande och sexuellt ar sällan varit så här suddig på film. Gili förklarar för sina väninnor att det är hon som utnyttjar killarna snarare än tvärtom, och emellanåt får man känslan av att hon tror på det själv. Det är närgånget och intensivt, men i slutänden något segdraget.

3 handjobb av 6

(Kon-Tiki), Gupptäcktsfärd från Norge 1950

1947 ger sig Thor Heyerdahl ut på en balsaflotte över Stilla Havet för att bevisa sin tes att Polynesien befolkades från Sydamerika. I denna dokumentär agerar äventyraren själv ciceron till de bilder som filmades av besättningen själva under den 101 dagar långa expeditionen.

På lättfattlig norsk-svenska guidar den gänglige antropologen tittaren med smittande entusiasm. Utan omsvep och med intressanta bilder tas hen med i ett episkt äventyr, och det är kul och underhållande mest hela tiden.

Farhågorna om att det skulle låta som en äppelkäck SF-journalfilm slås snabbt ur hågen. Detta är med största sannolikhet den bästa filmen om balsaflottar korsandes Stilla Havet som visas på denna festival.

5 hjälpsamma papegojor av 6

(Berberian Sound Studio), Audiothrillerdramedi från Storbritannien 2012

Gilderoy är brittisk ljudtekniker och kommer till Italien på 70-talet för att lägga ljudet till B-skräckfilmer. Att hantera osympatiska förmän, arroganta regissörer och lata sekreterare är inte riktigt hans paradgren, och han inbillar snart vara delaktig i de rysare han tvingas jobba med.

Med fantastiskt ljud, utsökta rollprestationer och en historia som är allt annat än lättfattlig blir BSS en intresseväckande och bisarr film, lite Lynchsk. Cosimo Fusco i rollen som obehaglige studiochefen Francesco är strålande, och den återhållsamme Toby Jones är som brukligt bra. Det är lite upp och ner med underhållningsvärdet, även om intresset aldrig falnar. Mind-screw och svart komik i en lite ojämn historia.

4 meloner av 6

(No), Ickedokumentär från Chile 2012

Tack vare internationella påtryckningar går Pinochetregimen 1988 med på att låta demokratiska val avgöra om han ska få sitta kvar vid makten åtta år till (ja-sidan, Sí) eller ej (nej-sidan, No). Formellt får vardera sidan en kvarts TV-tid varje dag under den 27 dagar långa kampanjtiden, men så klart har regimen all övrig tid att tillgå. Gael García Bernal spelar reklammakaren René Saavedra som leder No-kampanjens tevesnuttar.

Med 80-talets VHS-estetik fås en närmast dokumentär känsla, och skådisarna, med Bernal i förstaledet, övertygar. Kanske hade det kunnat vara intensivare, med mer fokus på regimens förtryck, men å andra sidan funkar de personliga påtryckningar René Saavedra utsätts för mycket bra. Lite rappare tempo hade nog inte skadat, dock.

4 mimare av 6

(Spring breakers), Sexvålddrogspiral från USA 2012

Fyra college-tjejer vill fara på spring break i Florida, men pengarna räcker inte till. De bestämmer sig då för att råna en närbutik, och snart släpper deras moraliska hämningar. Knark, bara bröst, sprit, våld och snabba bilar blir vad som väntar dem i America’s Wang (fast de föredrar The Sunshine State).

Förväntar man sig nåt slags pubertal Amarican Pie blir man besviken i Harmony Korines speedade berättelse. Grynig, skakig handkamera under festscenerna, narbilder på bröst och rutmagar i beachscenerna och allmänt desorienterad dramaturgi ger känslan av att vara i händelsernas centrum. Denna känsla av rotlöshet och obehagligt identitetssökande förstärks av en splittrad och upprepande kronologi. Ljus- och färgsättning är briljant.

Motivationen saknas dock till viss del; vad är det som får tjejerna att välja att gå djupare ner i träsket?

Tjejernas meddelanden hem till föräldrar o likn är smarta omskrivningar: de ljuger ju inte när de säger att de har kul, att alla är så öppna och tillmötesgående här och att de träffat livslånga vänner (sagt i voice-over precis innan ‘vännerna’ mejas ner). Och visst är det kul att se präktiga disney-töser som Vanessa Hudgens och Selena Gomez i dessa typer av roller (även om Hudgens kanske skakade av sig disneyprinsessemanteln iom Sucker Punch).

4 neonbikinis av 6

(Final cut – Holgyeim es uraim), Celluloidcollageromcom från Ungern 2012

Man möter kvinna, tycke uppstår. Kvinnas ex blir arg, slagsmål uppstår. Man vinner, bröllop sker. Man jobbar, kvinna blir gravid utan mans vetskap, missförstånd uppstår. Man drar ut i krig, kvinna blir ledsen. Man blir kritiskt sårad, förmodat död, kvinna blir djupt deprimerad. Man vaknar ur koma, far hem. Kvinna och man återförenas.

Vi har sett det tusen gånger förr. Och det tar Györgi Pálfi fasta på och klipper ihop massvis med scener från mer eller mindre klassiska filmer, med Rita Hayworth, Cameron Diaz, Liv Ullman, Winona Ryder m fl som kvinnan, Clark Gable, Harrison Ford, Humphrey Bogart, Charlie Chaplin m fl som mannen, Peter Lorre, David Prowse, Charles Bronson m fl som ex-fästmannen och Maggie Smith, Frank Oz m fl som kvinnans mor.

Det är väldigt snyggt ihopklippt och för en filmnerd är det en kul utmaning att känna igen så många filmer, skådespelare och karaktärer som möjligt. Det är även en betraktelse av könsrollerna i 1900-talsfilmen, där kvinnan ofelbart är passiv, och bara har sitt utseende att gå på, medan mannen är aktiv och tar initiativ. Kvinnan stannar hemma medan mannen jobbar. Rasrollerna belyses också: Som svart fick man sällan eller aldrig rollen som försteälskare, och vad jag kan se gestaltades mannen bara av två män av färg.

För extra geek-poäng kan jag konstatera att Star Wars används flitigt, men alla klipp från galaxen långt, långt borta är uteslutande från Empire.

5 klipp av 6

Adelshingst, Nativitetsanimation från Sverige 2013: 4 regnbågsblodiga barn av 6

Vacant, Sjukensamhet från Sverige 2013: 2 porttelefoner av 6

Kassett, Bandbild från Sverige 2013: 1 flamma av 6

Tonsättaren, Kulturbidragsmockumentär från Sverige 2013, 4 T-banestationer av 6

Stina och Annika, Dansmöte från Sverige 2013: 3 lyxvåningar av 6

Go straight home, Trakasseridokumentär från Sverige 2013, 4 grabbgäng av 6

….vilket ger ett medelsnitt på 3.0 bilder av 6

Øresund, Bokstavsförälderdrama från Danmark 2012: 4 glassar av 6

Treffit, Katthandel från Finland 2012: 3 siameser av 6

Prematur, Bilsamtal från Norge 2012: 3 pinsamma mammor av 6

Dyret, Postapokalypszoodrama från Danmark 2012: 2 kadaver av 6

Videogutten, Videovåldstwist från Norge 2011: 4 80-talsvibbar av 6

….vilket ger ett medelsnitt på 3.20 korsflaggor av 6

(Kapringen), Piratthriller från Danmark 2012

Ett danskägt fraktfartyg är på väg via farvattnen utanför Somalia till Bombay, och kocken ombord ser fram emot att fara hem till Danmark och sin fru och dotter. Men så kapas skeppet av somaliska pirater, och rederiet tvingas inleda segdragna förhandlingar, samtidigt som besättningen måste utstå hemsk psykologisk terror.

När det kommer till pirataktiviteter i somaliska bukten finns inget svart och vitt, inga skurkar och hjältar. Alla är offer, och det skildrar Tobias Lindholm på ett effektivt sätt. Våldet och den fysiska brutaliteten är nedtonad. Det fokuseras mer på besättningens umbäranden, på företagsledningen hemma Danmark, som desperat försöker förhandla sig till en snabb lösning utan att för den skull ge piraterna chansen att öka sina krav, och på desperationen för de anhöriga. Ett starkt psykologiskt drama blir resultatet av denna angelägna film.

5 getter av 6

Förfilm: Gabriel och Lasermannen, 4 hållplatser av 6