Filmfestivalen 2013

(It felt like love), Tonårstvåsamhetstravande från USA 2013

Tonåringen Lila har en bästis som ständigt kelar med sin kille, och Lila känner sig tafatt utanför. Hon vill också ha sexuell erfarenhet och börjar uppvakta en äldre kille. Hennes frustration och utanförskap gör henne allt mer desperat och självdestruktiv.

Kameraspråket påvisar Lilas känslor, med flackande närbilder och fokus på det ytliga. Utan att gräva ner sig för djupt i en total emotionell avgrund skildrar regissör Eliza Hittman tonårens våndor med en försiktig distans. Gina Piersanti gör ett mycket bra jobb i huvudrollen, men en del av de andra birollerna känns lite omotiverade och/eller endimensionella.

Snygg bookending, dvs återkoppling av första scenen med sista.

4 dansare av 6

(Amma Lo-fi), Hemmastudiodokumentär från Island 2011

Sigridur är 80 år och har sedan hon var 70 spelat in bortåt 60 CD:s mha synthezisers, kassettbandspelare och saker hon har i hemmet, tex vispar, folie och vattenkranar. Detta är historien om henne.

Lo-fi sa Bill. Lågbudget sa Bill. Med skakig och grynig kamera skildras den entusiastiska gummans artistiska ambitioner. Det är, ärligt talat, hellre än bra, och filmen blir därefter.

2 collage av 6

Förfilm: Bortkopplad, 3 före dig i kön av 6

(Taped), Korruptionsaction från Nederländerna 2012

Johan och Saar är på semester i Argentina för att försöka återuppväcka gnistan de hade när de var där på smekmånad för 15 år sedan. På vägen tillbaka råkar de bli vittne till, och filma, hur en polis skjuter ihjäl en man på öppen gata. Snart jagas de genom Buenos Aires av de korrupta snutarna.

Det börjar som ett drama om ett par med relationsproblem, men övergår snart till ren action. Det är mycket täta och intensiva actionscener, filmade med handkamera i stil med filmens videotema. Det blir spännande, men även lite väl många gånger som paret lyckas undkomma med en hårsmån bara för att snart bli fångade igen.

Mot slutet läggs dock ytterligare ett krokben för deras flyktförsök, då Saar hamnar i chock och det sänds en stilig call-back till filmens första 20 minuter.

4 minneskort av 6

(Quartet), Operagerontokomedi från Storbritannien 2012

På Beecham’s retirement home bor idel gamla musiker. Varje Verdis födelsedag hålls en välgörenhetsgala, och detta år hoppas man kunna återförena den kvartett solister som gjorde succé med Rigoletto för många herrans år sen. Det visar sig dock lättare sagt än gjort, ty tenoren har fortfarande inte kommit över sopranen som krossade hans hjärta, och sopranen i sin tur har lagt stambanden på hyllan, övertygad om att åldern tagit ut sin rätt på hennes sångförmåga.

Dustin Hoffman regisserar en fullständigt briljant ensemble av den finaste brittiska skådespelareliten med Dame Maggie Smith i spetsen. Levnadsglada åldringar visar att man kan ha det underbart även på livets eftermiddag, och musiken är naturligtvis exceptionell. Fantastisk dialog och färgstarka karaktärer förgyller denna pärla, och en speciell eloge går till Billy Connolly, Pauline Collins och Michael Gambon i utsökta biroller.

Extra bonus till alla andra småroller, vilka spelas av folk från brittisk musikhistoria; dirigenter, solister, rockstjärnor osv, vilka även får bild och bildtext i eftertexterna.

5 partitur av 6

(La pasión de Michelangelo), Mirakeldrama från Chile 2012

I Pinochets Chile 1983 får en 14-årig föräldralös pojke syner av jungfru Maria, och alla i trakten samlas för att höra vad de tror hon har att säga. Samtidigt som kyrkan försöker avgöra om det är äkta mirakel eller ej, passar regimen på att utnyttja folks godtrogenhet till att få det till att helgonet stödjer Pinochet.

Baserad på en verklig händelse (verklig så till vida att mängder av människor faktiskt trodde på detta) och med trovärdigt agerande och kamera i dokumentär stil dras man genast med i historien. Än en gång visar religionen sin fula nuna, denna gång genom att göra som religion gör, dvs använda folks okunskap till att utöva makt. Att allt inte står rätt till med den unge hallucinatorn framgår tydligt, och inte blir det bättre att både kyrkan och regimen utnyttjar honom.

Intressant nog är den enda vettiga karaktären, förutom den ateistiske fotografen som är väl medveten om att det hela är en bluff kombinerat med masshysteri, är prästen som är på plats för att undersöka de påstådda miraklernas legitimitet. Sevärd från start till mål.

5 idoler av 6

(Gaigimet), Skönhetshets från Georgia (the country) 2012

I en skönhetstävling försöker ett antal kvinnor koras till miss Mother Georgia. Det tycks som om tävlingen ska gå ut vem som är mest värdig mor, med talanger som att laga mat och ta hand om barn. Det visar sig dock att det som vanligt bara är tits’n’asses som gäller.

Det är en samling färgstarka karaktärer som ställer upp i tävlingen, och det är upplyftande att de inte är helt stereotypa: Troféfrun till den rike politikern är inte en manipulativ bitch, violinisten är inte själfull och timid osv. Tävlingsledaren är däremot den klyschiga mansgrisen man kan vänta sig, och tonårspojkarna i publiken är helt ‘visa pattarna (så får du popcorn)’. Således skildrar filmens verklighet samma unkna misogynism som tävlingen i sig.

Är filmen bra, då? Visst, men de hade kunnat ta ut svängarna bra mycket mer.

3 änglar av 6

(Io e te), Källarspel från Italien 2012

Lorenzo är uttråkad tonåring med ett lätt ansträngt förhållande till sin mor. När klassen far på skidresa låtsas han följa med, men bosätter sig istället i husets källare. Där rår han om sig själv, i alla fall tills dess hans missbrukande halvsyster dyker upp.

Det är snyggt, det är välspelat och det är alldeles utmärkt musik. Dessvärre händer det inte så mycket, men dialogen glimmar till ibland. Att Jacopo Olmo Antinori, som spelar Lorenzo, ser ut som Malcolm McDowell gjorde på Clockwork Orange-tiden, gör att man tappar fokus lite.

3 bältor av 6

(Sort hvid dreng), Albinodokumentär från Danmark 2012

I delar av Afrika tror vissa att kroppsdelar från folk med albinism har magiska krafter, och de jagas därför av hänsynslösa prisjägare. Inte nog med det, deras ljusa hy och dåliga syn gör dem till måltavlor för folkets fördomar, och solen är en ständig och skoningslös fiende. I denna dokumentär skildras ett år i Shidas liv, där han haft tur att få plats på ett internat i Tanzania.

En fluga-på-väggen-dokumentär, där man med närgången bildkomposition och väl designat ljudskap får historien berättad genom Shida. Hans ansiktsuttryck berättar allt, även om han knappt kan ett ord engelska. Rörande och finstämt, men lite segt i början. Som väl är blir Shida mer uttrycksfull ju längre tiden går och ju bättre han lär känna filmteamet, varför denna korta lilla pärla blir klart sevärd.

4 Ivan Lendl-kepsar av 6

Förfilm: Freia och Wannabe-indianerna, 3 ex-fröken Sverige av 6

(8-pallo), Knark-och-våldsmisär från Finland 2013Pike är en fd pundare som nyss kommit ut från fängelset, och vill nu inget hellre än att börja på ny kula med sin nyfödda dotter. När hennes ex, den grovt kriminelle Lalli, kommer tillbaka i hennes liv börjar helvetet om på nytt.

Finland, vinter, grovt missbruk och kriminalitet. Inte direkt sunshine and lollipops and happy trotting elves. Detta är tungt, hårt och misär på värsta nivå. I filmens första hälft är det det enda som sker, egentligen, varför underhållningsvärdet, om man nu kan tala om ett sådant, inte är på topp. Efterhand utvecklas dock historien, med en bitter men välmenande polis och hans unge kollega, som gör vad de kan, innanför och utanför lagens ramar, för att sätta dit Lalli på ena eller andra sättet. Då blir våldet och jävelskapet ett verktyg för att berätta historien, och blir på så sätt än mer påtagligt.

4 fixar av 6

(Mer eller mindre mann), Pinsamhetsrelation från Norge 2012

Henrik är ihop med Tone, och vuxenlivet ska börja på allvar, med villa, nytt jobb, barn och bil. Men Henrik har svårt att släppa sitt omogna beteende, framför allt under inflytande av sina gamla kompisar, vilket hotar parets relation.

Det börjar lite småkul, och man delar parets lätt naiva, tramsiga glädje. Men Henriks sociala oförmåga tar sig bisarra uttryck vars bakgrund inte riktigt förklaras, och ofta känner man sig lätt pinsam. Hur smarta, avkopplade Tone kan stå ut med jättebabyn Henrik förblir en gåta. Filmen har en kul scen där kompisgänget beter sig som vore de i en romcom.

3 squashracketar av 6

(La Bande de Jotas), Maffiamanipulation från Frankrike 2012

En kvinna träffar två badmintonentusiaster på en resa i Spanien och de får reda på att hon är förföljd av maffian, närmare bestämt en specifik spansk falang vars medlemmars förnamn alla börjar med J. På resan genom Spanien tar de två badmintonspelande herrarna hand om J-banditerna.

Redan från början står det klart att kvinnan inte har helt rent mjöl i påsen. Frågan är vad sanningen är, för den är avgjort inte den hon hävdar för de närmast nihilistiska och inte på något vis homosexuella männen. Det är väldigt liten budget, och agerandet kanske inte är i världsklass. Manuset hade kunnat ses över en gång till, men slutresultatet blir ändå en småkul historia som håller intresset vid liv. Pulp Fiction-aktrisen Maria de Medeiros dyker upp i en liten biroll.

3 J av 6

(Les Manèges Humains), Mockumentär från Canada 2012

Sophie är filmstudent som sommarjobbar på ett kringresande tivoli. När föreståndaren ber henne göra en dokumentär om karnevalslivet så nappar hon direkt. Snart får dock dokumentären en annan ton när minnen från förr avslöjas.

I början är det trivsamt och skojigt, och man får nästan lust att testa på att bli carny själv. Men intervjufrågorna glider ifrån pariserhjulsskötande och bollkastarföreståndande och mer mot det personliga, med fokus på sex. Vi anar redan från början att Sophie inte har en helt normal inställning till det, och det visar sig att det har med hennes uppväxt i Afrika att göra. Efter en mycket obehaglig scen ställs allt på sin spets, och hon använder kameran som ett verktyg för att konfrontera sin barndom. Det blir starkt och närgånget, och att använda mockumentärformatet till något annat än komedi eller skräck är ovanligt, och blir i alla fall här effektivt.

4 ballonger av 6

(Ronal Barbaren), Fantasyslapstickpastisch från Danmark 2012

I ett fjärran land i en svunnen tid bor en stam barbarer; alla lika muskulösa och skickliga i strid, villiga och redo att gripa till vapen så fort tillfälle ges. Alla utom bengeten Ronal, vill säga. Han drömmer inte om stordåd med svärd och sköld, men tvingas motvilligt på ett farofyllt uppdrag att rädda sina tillfångatagna stamfränder och hämnas sin onkel.

Det är numera inga tekniska eller finansiella hinder för tom små studior i Danmark att skapa visuellt fulländade 3D-animationer i klass med Toy Story & Co.

Hur Ronal funkar med originalrösterna på danska är svårt att säga, men den amerikansk-engelska dubbningen lämnar en del övrigt att önska. Under-bältet-humor, steretypa läderbögar, fjolliga alver och ett till synes fritt svävande pungfodral bidrar till att denna parodi på fantasyfilmer som LotR och Conan är tämligen prepubertal. Icke desto mindre blir man skamset underhållen, särskilt när man noterar geek-blinkningar som t ex: Kärran läderorcherna transporterar sina tillfångatagna barbarer i liknar de skrot- och droidtransporter Jawas har på Tatooine, Alvernas hjälmar är rätt från Ngila Dicksons design, Amazon-stammen kör med en death-by-snu-snu-variant, visdomens bok tycks ha ett kapitel om en mäktig magisk ring, ett och annat Wilhelm scream hörs osv osv. Mindre kul är att de valt att ta med en bifigur som är som om Jack Black hade spelat Jar-Jar Binks.

Kul, men klyschigt.

3 g-strings av 6

(The Reluctant fundamentalist), Xenofobikonsekvens från USA 2012

En välborgad pakistanier far till USA för universitetsstudier och blir senare framgångsrik ekonom på Wall Street. Efter 9-11 ändras omvärldens syn, och motvilligt flyttar han tillbaka till Pakistan, där han dras in i kretsar med djupt rotad fundamentalism.

Snyggt, välspelat (främst av Riz Ahmed i huvudrollen som Changez) och intressant uppbyggt drama om de faktorer som alla kan spela in i en människas beslut att frångå grundläggande mänskliga värderingar till förmån för fundamentala, vare sig det är inom finans eller religion.

Med en engagerande ramberättelse och intressanta tillbakablickar lägger Mira Nair, nästan helt utan pekpinnar, fram sin historia. Men, som ofta är fallet med filmer om islamistiska fanatiker är man lite väl rädd att trampa på för ömma tår.

4 fullkroppsvisitationer av 6